Alvas fötter

När han ligger där på golvet med hela sin hud blottad och förväntar sig att jag ska göra något så har jag stor lust att skrika. Men givetvis säger jag inget för hur skulle det se ut om alla sa vad de tänkte? Men inte idag, idag är det helt annorlunda för kom hit och ge mig en kram skriker jag, men han tänker aldrig mer ringa igen, säger han. Han vill bara få en påminnelse och nu ska han lagra min röst i huvudet för alltid. Han måste ha något som underhåller honom på nätterna. Det är så ensamt där i skogen, men när solen tränger in genom fönstret på morgonkvisten och en och annan fågel kikar in genom rutan så tänker han att livet kanske inte är så dumt ändå. Därför, av alla dumma anledningar som finns så är det just därför han bor där i skogen. Det är i alla fall vad han säger till mig, innan han lägger på för att aldrig mer ringa igen. Och när jag tar mod till mig för att vända mig om ser jag hela världen stå där och skratta åt mig så jag ringer Alva och säger snälla Alva hjälp mig. Och visst ska hon hjälpa mig lovar hon. Det finns alltid någon kafferast, någon liten lucka det går att klämma in mig i. Jag är så liten, jag får plats i den minsta lilla vrå.

Alva är barfota och jag håller blicken fokuserad på hennes avklädda fötter som hon blottar för hela världen utan den minsta skam i kroppen. Hon bryr sig inte om vad hennes fötter kan locka till sig för konstigt folk: skomakare, skotillverkare, fotfetishister. Listan är lång men Alva är fotfetishist så varför i hela världen skulle hon bry sig? Är inte det ironiskt? Här sitter jag och väntar på att få svar på vad som är meningen med livet och så sitter hon där med sina fötter. Har hennes mamma inte lärt henne något alls? Varför ska jag slösa bort min tid på någon som inte ens har vett nog att skyla det man bör skyla mest? Så jag återvänder, dit jag alltid återvänder. Mitt liv är förutbestämt och han slukar allt som kommer i hans väg. Han är ett hungrigt rovdjur och vi är många som måste slå oss samman för att mätta honom, men gud hur ska vi klara det? Hur ska jag klara det? Jag måste göra mitt bästa men det går inte bra idag. Så jag tar på mig mina kläder och går ut och går. Jag tänker att när allt kommer till kritan är det ändå bättre att gå än att bli lämnad. Egentligen är livet nästan för enkelt.