Vad är Maria Abrahamsson så rädd för?

Tydligt är att det är något som skrämmer Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Med vassa taggar spyr hon gång på gång galla över allt vad feminismen innebär, eller rättare sagt vad feminismen innebär för Maria Abrahamsson. Allt som på något sätt kan föra oss närmare ett jämställt samhälle är Abrahamsson emot. Att utvidga sexualbrottslagen är fel. Sexköpslagen är fel (”Samma manshatande sällskap på vänsterkanten som har lobbat och lyckats driva igenom sexköpslagen har därefter med tidigare jämställdhetsminister [...] haft i princip fria händer att utforma Sveriges officiella jämställdhetspolitik” SvD 14/6-05 ) Att ha porrfria hotell är fel. Abrahamsson tycker det är helt onödigt med porrfria hotell, eftersom ”det bara är att via telefonjacket koppla upp sin lilla bärbara dator till internet för att få tillgång till all världens porrsidor” (Svd 15/6). Vad Abrahamsson, dock inte helt överaskande, inte kan förstå är att det handlar om att visa vad som är okej och inte. Porr är inte okej. Kvinnoförakt är inte okej, hur mycket Abrahamsson än vill få oss att tro det. Och det komiska mitt i allt att det som verkar skrämma Abrahamsson mest i hela världen är det hon kallar manshat.

Enligt Abrahamsson teori kan man ju lika gärna servera alkohol istället för vatten i skolmatsalen, eftersom eleverna ändå kan få tag på det om de vill. Eller varför inte, när vi ändå är igång, lägga ner att kämpa för en bättre värld eftersom det ändå alltid kommer finnas någon som kan koppla upp sig via sin laptop och sabotera eländet.

”Man kan tycka vad man vill om pornografi men förbjudet är det inte”, skriver Abrahamsson. Så talar en sann liberal. Och vid det här laget borde ju alla veta var dagens liberalism tar oss.

Burn One Down

Haha, läser på aftonbladet.se ” Emma Andersson tipsar om hur du blir strandsnygg på ett kick. Börja träna, satsa på en snygg frisyr och investera i en sexig sarong.” Å andra sidan är jag inte rätt person att håna någon annan, i alla fall inte idag. Mycket kanske man kan säga om mig (eller inte) men jag har absolut inte någon form av tålamod när jag inte ens tycker lite om det jag gör. Så idag slutade jag på jobbet, för tavlan framför min plats påminner mig hela tiden om att jag inte hör hemma på den där stolen och att alla runt omkring är mycket mer lämpade så jag sa hejdå och åkte hem. För jag vägrar att vara sämst och idag var jag sämst och då får det vara nog. På tåget ringde jag mamma och grät och berättade att jag är arbetslös och pank. Igen. Men bra är att jag har mkt tid över att skriva lite till systrar nu. Och imorgon ska jag sola, för det är i alla fall gratis. Jag tycker i och för sig inte om att sola, men jag kan förhoppningsvis vänja mig.

Annars är allt som det borde. Alben sitter här på golvet bredvid mig och nördar sig, jag har uppdaterat fotosidan och lite här o där och Kerstin Thorvall är bäst som vanligt: ” Min största och allt överskuggande fobi är att bli lämnad ensam i ett tomt hus. Blotta tanken på det får mig att rusa efter sobril.” Läs hela hennes kolumn här. Och f.ö är Ben Harper- Burn One Down att rekomendera.

Vissa mår ok....

Idioterna, Accelerator och sömn

Kollade på Idioterna idag. Och som alltid är han ett geni, Lars Von Trier. Efter filmen blev det givetvis ett flera timmar långt telefonsamtal med min bror. Frågan är vilken som bäst av Dogville, Breaking the waves, Dancer in the dark och Idioterna. 5:a till de tre förstnämnda och 4:a till den sistnämnda, förmodligen. Minst. Men Breaking the waves är lite mer än 5:a, den är överhuvudtaget lite mer än allt annat.

Igår (eller nu blir det iofs förrgår) var det Sonic Youth, Joanna Newsom och Devandra Banhart med flera på Accelerator i Malmö. Innan vi skulle med bussen kom Alben på att jag inte kunde ha varma stövlar på mig i sommarvädret men eftersom jag inte har många kronor, rättare sagt nästan inga, så han hjälpte mig så jag fick jättefina sandaler. Han är minst sagt finast, Alben. Sen blev det en cider, musik, sol, regn, sol och en kompis från min hometown(Karlstad)! När vi åkte hem på kvällen var jag helt sjuk av all värme, efter ett par timmar somnade jag gott och efter 12 timmar vaknade jag. På lördag kommer Ana hem! Och som jag saknat henne.

De Små Tingens Gud

Natten tillbringades med att läsa klart Arundahati Roys De Små Tingens Gud. Det var en omtumlande upplevelse, som jag inte på något sätt var beredd på. Och när Estha ropar Ammu jag vill kräkas kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Trots att jag praktiskt taget aldrig gråter till böcker eller film. Breaking the waves är ett undantag, ett oundvikligt undantag. När Cohens Suzanne spelas och sedan Bess hjälplösa ögon mitt i allt pulserar hela min kropp. Och nu har jag en till sån upplevelse.